Jag skulle nog säga att jag är en såkallad cheer-mum. En sådan som ropar och hejjar (mycket) när grabbarna spelar, en sådan man tycker är pinsam när man kommer upp i en viss ålder. Så jag försöker sansa mig. Lugna ner mig och vara lite cool. Det slutar i att jag blir den som står och pratar för mig själv. Lite "snygg pass" hit, lite "kolla kanten" dit. Jag sparar mina rop till de bästa tillfällerna. Idag var det många sådana, Kärra spelade grymt och vann med 8-1 varav min älskling Elias stod för sex utav målen. ♥